Haveluva! och se han är återuppstånden. Skyarna delas och solen belyser det heliga buskaget. Han lägger pannan i djupa veck och ser ut som att han skall leverera, skarorna runtomkring håller andäktigt tyst, till och med cikadorna slutar med sin konsert. Själva universum tiger still........ Tiden står stilla........ Ankorna i dammen slutar snattra och tillslut kommer det: Har ni inget bättre för er än att stå och se en gamal man skita?
Appropå det här med masshysteri, något som jag funderat en del över under sommaren, men just nu får det vara, jag har en smedja att bygga! Ett antal timmar med en motorsåg kan få vem som helst att bli smått filosofisk, om inte annat för att få sätta sig ned och med viss tillfredsställelse inmundiga en synnerligen välförtjänt öl. Det går visserligen inte fort, men det var inte heller syftet med själva bygget, jag tror det har tagit en tjugo år, att bara komma så här långt. Någonstans här skulle det komma en koppling till masshysterin , men jag tappade tråden och får vända tillbaka till motorsågen...... Det var något om att människorna i sin blekhet och dödsrädsla i en döende kultur, griper efter alla halmstrån i ett försök att gudomligförklara sig, på kortast möjliga tid..... ja,ja.

Sommar

Sommar...

Hmmmmm.... sommar já, jag får skriva lite mer i höst tror jag, det känns som den här sommaren bara borde upplevas..... vi hörs!

En dag i topiariet

Är icke så, att en buske är en buske,
om än i fårakläder,
klippt och förändrad till oigenkännlighet.

Blöt det blir den, i regnigt väder,
för en buske är en buske,
så vitt jag vet.

Vill den inte gro, vill den inte grönska,
För när saxen vilar stilla,
den har sin hemlighet.

Den drömmer om att bli ett träd,
för en buske är en buske,
så vitt jag vet.

Viam inveniam aut faciam

"Finns där icke väg, så bygger jag den".


Vi vet ju inte våra slutändor, så varför bry sig, räcker det inte med att bara leva våra liv och fylla dem till bredden med allt det meningsfulla vi möter.

Att inte vara rädd och välja det färdigutstakade, att våga ta stigen eller omvägen som finns där om du stannar opp ett slag.

Att inte vara rädd,utan förstå att om man bara ändrar perspektiv eller sätter sig ned en stund, så ändras det otäcka till humor och det undanglidande till fast mark.

Ter sig vägen över bergen oöverstiglig, gå runt, lär dig flyga, borra dig igenom fanstyget, varför inte vända helt om och ta en tur på slätten, kanske sova en stund eller börja samla frimärken.

Det är sällan fråga om antingen eller, även om pottkantsdialektiken pådyvlats oss i ett årtusende eller så. Själva livet är så mycket större än så, tänk att leva på en gigantisk bakelse med ett överdåd av smaskiga variationer, gottiga permutationer av intergalaktisk gräddkola och ett ständigt skiftande smörgåsbord av ännu inte prövade läckerheter, men tro inte för en sekund att kaos råder.
Kaos är bara den lättköpta färdiglagade världens hotbild, dess begränsning av våra sinnen och dess lösning på vår förvirring, nämligen igenkänning; billigt, enkelt och fördummande.
Det Gukkivärlden kallar kaos är inget annat, än en annan form av ordning. Det är som att tro att skogar är kaotiska, när de i själva verket är matematiskt väldig precisa, in i praktiskt taget minsta detalj eller att åskan skulle fara slumpartat genom landskapet.

Så; finns där icke en väg, bygg den, sök den eller gå och vattna blommorna, allt är vägen, men beträd den med fjäderlätta steg........

Fåglar och tid

Det var förmodligen inte av nyfikenhet som den lilla varelsen valde att fastna i dräneringsröret och knappast av längtan till ett liv efter detta. Hunger eller fruktan skulle jag tro, men vad vet väl jag.
Jag får väl försöka befria den så varsamt som möjligt. Den är rädd. Med all rätta, vore jag hungrig skulle jag förmodligen äta upp den, trots att småfåglar inte står på min huvudlista gällande smakliga anrättningar.
Jag känner mer ömhet, fast den proppat igen röret och åsamkat mig en hel del huvudbry, egentligen borde man ta högtryckstvätten och..... Nej då, jag lirkar försiktigt loss den lilla hysteriska fjäderbollen och kan efter en timmes arbete släppa den fri. Det känns rätt på något vis. Trots att valmöjligheterna varit hur många som helst, har jag valt den mest oekonomiska, ineffektiva och tidsödande vägen. Det känns riktigt bra och förvånansvärt meningsfullt, lite anti-allting-känsla på nå´t sätt.
Nä, man får inte ha allt för bråttom och allt det du tror dig missat för att du inte gjort det som du tror att du borde ha gjort, har du garanterat fyllt med något annat och värdet på det du verkligen gjort står i direkt förhållande till din personliga tillfredsställelse, inte till vad som förväntas av dig. Fan, dé där lät dé.....

Timmerdoft och småfåglar

Frenetiskt försöker jag överrösta småfåglarna med motorsågen, det lyckas faktiskt riktigt bra. Inte för att de slutar, men jag hör dom inte.... förstå nu inte det här fel, jag vill höra dom, men först efter det att arbetet är klart. Det finns en sorts lockelse i väntan och den här väntan kan jag kontrollera. Spån och stickor flyger och doften av timmer ligger som en Obrascytisk bönematta uppstucken i näsan. Yxan far över stockarna som en vildsint barberare.

Solens sista strålar värmer en liten stund till och jag tystar sågen för att bara sätta mig ned och insupa den här vårkvällen, lägga den på högen av bra att minnas stunder, en rätt stor hög när jag tänker på det.

Nu blir det inte mer ikväll, nu kan jag bara sitta här och bli lyrisk, samtidigt försöka komma på vad det är jag vill säga egentligen och komma fram till...... När en sång från mina farsfastrar kommer smygande upp ur minnet; En tid att så, en tid att hungra, en tid att skörda, en tid att minnas när sådden stå.....och en hög att samla för hungerns dagar.

Gerpla!
Så satt jag nu här och gottade mig i egen strålglans, ta mig tusan det finns folk som läser vad du skriver. Jag dog ett tag och återuppstod, men inte fan blev jag fräschare för det. Det lönar sig helt klart inte att dö i längden, passa på medans du finns...
Gubboraklet finns kvar och finns det bara något att gnälla över så finns det liv in den gubben, kråkvinklarna finns liksom alltid och ambitionen att överleva den utslätade tidsandan känns mer som ett kall än instinkt. Så tack alla, typ fyra eller fem, titta-på-mig-figurer nu kan jag spotta ur mig sporadiska knasigheter när det mig så lytter, tack!

Varning för knappen

Han är återuppstånden, sittandes i sin bastu, på den högra sidan. Rik av erfarenheten att aldrig mer trycka på knappen. Trycker man på knappen försvinner man, trycker man på knappen kan man cyberdö.
Han har vistats i strömavbrottets dal, men återvänt för att sprida sina lakoniska och mindre välgenomtänkta uddlösheter till den väntande skara individer som trots att de kan läsa, läst vad han skrivit.
Det finns inget att lära på den andra sidan, det är vad jag lärt mig, fast det lärde jag mig inte där utan här, efter det att jag varit där, det vill säga innan jag kom hit, fast här har jag ju redan varit, jetlag skulle jag tro, nä nu häller jag på lite mer vatten, mer ånga.